Det skrivna språket är en viktig faktor i alla kulturella nation - byggnaden som det mest centrala av kulturella markörer, skälen är:

Funktionell: att avgränsa en nation från en annan
Betydande: att ge kulturella frågan om den egna nationen riktning och struktur

Debatten om det skrivna språket i Norge var om:

• Vilket språk att välja
• Vokabulären och grammatiken
• Terminologi och symboler

År 1814 Norge avträddes till Sverige. Den 17 maj 1814 en författning godkändes och en ny kung valts.
År 1814 en norsk nation - staten bildades och 1905 Norge får fullständig suveränitet, efter upplösningen av unionen

Två fraktioner:
• mot unionen -> (majoritet) alltför förtjust i Danmark
• PRO - Union -> förälskad i Sverige

Tidigt 1814 den norska eliten försökte lösa problemet med det norska skriftspråket. Den 17 maj 1814 Norge försökte att utelämna Sverige genom att skriva i den reviderade konstitutionen att "alla presentationer av norska frågor" skulle ske "på norska."
Den 4 november, 1814 den reviderade norska konstitutionen används bara termen "norska" om det befintliga skriftspråket. Act of Union från 1815 (lagen i unionen) används också uttrycket "på norska."

Detta var ett försök att fastställa när ett skriftligt danska var norska i Norge.
Det Akademiska Kollegiet vid universitetet i Christiania fick i uppdrag att göra en anmälan om skriftspråket i Norge. Slutsatsen av detta akademisk institution (högst i Norge) var att det skriftliga språket i Norge var så mycket norska som danska.

Eftersom norrmännen hade samarbetat till dess tillkomst, de hade rätt att begära språket sitt eget. År 1815 Christian Molbech noterat vad norrmännen gjorde och han kommenterade:

"Namnet gör inte en sanning"

År 1818 poeten - prästen och historiska filosof N.F.S. Grundtvig uppgav att det var löjligt att kalla det danska språket norska. År 1820 flera intellektuella försökte att lägga fram mer motiveringar till användandet av det danska språket som skriftlig norska.
Henrik Steenbuch hävdade att det gamla norska skriftspråket hade utvecklats i riktning mot danska på eget hand, därför de delade språket lika. Rasmus Rask skar ned honom med förklaringen att i språket det inte fanns något unikt norska ord och bidraget till dess utveckling hade inte gjort det mindre danska.
Under åren efter 1814, flera kompromisser utlystes. År 1826 en korrespondent till Morgenbladet föreslog att kalla språket Norwego - danska men Steenbuch ville inte någon kompromiss. Ett sätt att undvika problemet var att kalla språket modersmål, denna lösning användes ofta mellan 1820 och 1830.
I 1816 en tidskrift startades vid namn "Saga", av en grupp ansogs vara Sverige - vänlig. Syftet med Saga var att ge ett språkligt program för att utrota främmande ogräs från de nordiska språken.
Detta program startades på samma samband med rensning i det danska språket och det fortsatte med att lägga särskild norska ord till det danska skriftspråket .
Andreas Bonnevie hade inga problem med att ha samma skriftspråk som Danmark, men han hatade Sverige och Saga ansågs vara ett försök att "svedifiera" norska. Han ansåg frågan så allvarlig att han förde den till uppmärksamhet för det första regelbundet-kallat parlamentet. Han sade att vissa personer arbetade mot förvanskningar av språket och utgör ett hot mot självständigheten. Hans motståndare brydde sig inte att svara.
Andra lösningar var att ersätta det danska skriftspråket med en separat norska. Ivar Aasen insamlade prover av norska dialekter att han ansågs vara mindre påverkade av danska och han konstruerade en skriftlig standard som han kallade Landsmål som visade sig vara inspirerad främst av landsbygden språk än städar.

Även denna nya lösning blev kontroversiell och antogs inte.

En annan lösning var att successivt "Norskanisera" befintliga skriftspråket. Detta användes i praktiken från 1850-talet av Knud Knudsen som använde termen danska för talat och skrivet språk i Danmark och Noska för skrivet och talat språk i Norge. Senare började han kalla det Dano - norska. Hans program var att gradvis ersätta danska ord med egendomliga norska versioner.

Det fanns ett motstånd från anhängarna av Landsmål och från P.A. Munch som tyckte att danska var bättre än de andra två lösningarna.
Vid det här laget var det inte möjligt att låtsas att skriftliga danska var norska men det fanns inte ens tillräckligt konsensus anta Aasen lösning.
Det var en nationalistisk rörelse i Norge som trodde att en nation inte kunde vara en nation utan ett språk så att danska bör ersättas med Landsmål.
År 1884 anhängare till Landsmål hade gjort vissa framsteg när det liberala partiet kom till makten och etablerade Landsmål som officiellt språk med lika värde som det befintliga.
År 1885 den traditionella skrivna språket fick namnet "bok språk" för att undvika det "danska" / "norsk problem." Bjørnstjerne Bjørnson var mycket kritisk mot dessa beslut eftersom han trodde att Landsmål skulle hindra allmän kulturell utveckling. Han förnekade att två separata nationer skulle kunna existera i Norge. Han tyckte också att Landsmål skulle göra Norge mer avlägsen från de övriga nordiska länderna.
År 1899 föreslog han termen Riksmål för de etablerade, danska - orienterad version. Den Landsmål rörelsen har inte godtagit denna terminologi. Efter 1900 de båda begreppen fastställdes.
De var inte tillfredsställande ändå. Termen Riksmål blev aldrig strikt officiell, i den offentliga förvaltningen fortfarande fanns undvikande termer som "den gemensamma boken språket."
År 1930 språk fick nya namn. Anhängarna av Landsmål ville att de skulle kallas danska och norska, medan anhängare av den Riksmål ville behålla de namn de hade vid den tidpunkten.

Inget av dessa alternativ skulle få en majoritet så de kallade dem bokmål och nynorsk
Anhängarna av Riksmål gillade inte att deras språk var förknippad med böcker. Vissa Nynorsk entusiaster ville monopolisera begreppet Riksmål genom att kalla Nynorsk det enda språket av riket. Vissa krafter ville fortfarande ville stämpla Bokmål som Dano - norska.

Under de senaste 20 - 30 år Nynorsk har upprättats som ett minoritetsspråk. Cirka 10 - 15% av befolkningen väljer det som sin primära skriftspråk.

Källor:

Sørensen, Øystein "What's in a Name? The name of the Written Language in Norway" in Øystein Sørensen & Bo Stråth (eds.), The Cultural Construction of Norden, Oslo 1997 pp. 121 - 137

Bild:

Engelska Wikipedia

Self-made; sources:

• own base map
• most of the information comes from the English and Norwegian Wikipedias, some of it from norgeskommunekalender.no/.

Upphovsman: Zakuragi

A map of the official language forms (målform) of Norwegian municipalities as of 2007. - 26 October 2007

In English:

The written language is an important factor in all cultural nation – building as the most central of cultural markers, the reasons are:

Functional: to delimit a nation from another

Substantial: to give the cultural matter of one’s own nation direction and structure

The debate about the written language in Norway was about:

• Which language to choose
• The vocabulary and the grammar
• Terminology and symbols

In 1814 Norway was ceded to Sweden. The 17th May 1814 a constitution was approved and a new king elected.

In 1814 a Norwegian nation – state was established and in 1905 Norway receive complete sovereignty, after the dissolution of the Union

Two factions:

• against Union -> (majority) too fond of Denmark

• pro – Union -> enamoured of Sweden

Early 1814 the Norwegian elite tried to solve the problem of the Norwegian written language. The 17th May 1814 Norway tried to exclude Sweden by writing in the revised Constitution that “all presentations of Norwegian matters” were to take place “in the Norwegian language.”

The 4th November 1814 the revised Norwegian Constitution simply used the term “the Norwegian language” concerning the existing written language. The Act of Union of 1815 (the law in the Union) also used the term “the Norwegian language.”

This was a attempt to establish that the written Danish was Norwegian in Norway.

The Accademic Collegium of the University of Christiania was commissioned to make a declaration about the written language of Norway. The conclusion of this academic institution (highest in Norway) was that the written language of Norway was as much Norwegian as Danish.

Since the Norwegians had cooperated to its creation, they had the right to call the language their own. In 1815 Christian Molbech noted what the Norwegians were doing and he commented:

“the name does not a truth make”

In 1818 the poet – priest and historical philosopher N. F. S. Grundtvig stated that it was ridicolous to call the Danish language Norwegian. In 1820 several intellectuals attempted to put forward more justifications for the use of the Danish language as written Norwegian.

Henrik Steenbuch argued that the ancient Norwegian written language had developed in the direction of the Danish on its own that’s why they shared the language equally. Rasmus Rask cut him down with the explanation that in the language there wasn’t any uniquely Norwegian word and the contribution to its development didn’t make it any less Danish.

In the years following 1814, several compriomise proposals were launched. In 1826 a correspondent of Morgenbladet proposed calling the language Norwego – Danish but Steenbuch didn’t want any compromise. A way to avoid the problems was to call the language mother tongue, this solution was frequent between 1820s and 1830s.

In 1816 a periodical was started by the name of Saga, by a group considered to be Sweden - friendly. The purpose of Saga was to provide a linguistic program to exterminate foreign weeds from the languages of the North.

This program started in the same context of the purification of the Danish language and it continued with adding specific Norwegian words to the Danish written language

Andreas Bonnevie didn’t have any problem with having the same written language as Denmark but he hated Sweden and considered Saga an attempt to “swedify” the Norwegian language. He considered the issue so serious that he brought it to the attention of the first regularly called Parliament. He said that some people were working towards the adulteration of the language and posing a threat to the indipendence. His opponents didn't even care to reply.

Other solutions were to substitute the Danish written language with a separate Norwegian language. Ivar Aasen collected samples of Norwegian dialects that he considered less influenced by Danish and he constructed a written standard that he called Landsmål that turned out to be inspired mainly by rural languages than city ones.

Even this new solution ended up becoming controversial and wasn’t adopted.

Another solution was to gradually Norwegianize the existing written language. This was put into practice from the 1850s by Knud Knudsen who used the term Danish for the spoken and written language in Denmark and Norwegian for the written and spoken language in Norway. Later he started calling it Dano – Norwegian. His program was aimed to gradually substitute Danish words with peculiar Norwegian versions

There was a resistance from the followers of Landsmål and from P. A. Munch that thought that Danish was better than the other two solutions.

At this point it was not possible to pretend that written Danish was Norwegian but there wasn’t even enough consensus to adopt Aasen solution.

There was a nationalist movement in Norway that thought that a nation couldn’t be a nation without the language so that Danish should be replaced by Landsmål.

In 1884 the adherents to Landsmål made some progress when the Liberal party came into power and established Landsmål as official language equal to the existing one.

In 1885 the traditional written language was named “book language” to avoid the “Danish”/”Norwegian problem.” Bjørnstjerne Bjørnson was very critical towards these decisions because he thought Landsmål would hinder general cultural development. He denied that two separate nations could exist in Norway. He also thought that Landsmål would make Norway more remote from the other Nordic countries.

In 1899 he proposed the term Riksmål for the established, Danish – oriented one. The Landsmål movement didn’t accept this terminology. After 1900 the two terms were established.

They weren’t satisfactory though. The term Riksmål never became strictly official, in public administration there were still evasive terms like “the common book language.”

In 1930 the languages received new names. The supporters of Landsmål wanted them to be called Danish and Norwegian, while supporters of the Riksmål wanted to keep the names they had at the time.

None of these alternatives could get a majority so they called them Bokmål and Nynorsk

The adherents of Riksmål didn’t like that their language was associated with books. Some Nynorsk enthusiasts wanted to monopolize the term Riksmål by calling Nynorsk the only language of the realm. Some forces still want to brand Bokmål as Dano - Norwegian.

In the last 20 – 30 years Nynorsk has been established as a minority language. About 10 – 15% of the population choose it as their primary written language.

Sources:

Sørensen, Øystein "What's in a Name? The name of the Written Language in Norway" in Øystein Sørensen & Bo Stråth (eds.), The Cultural Construction of Norden, Oslo 1997 pp. 121 - 137

Picture:

Engelska Wikipedia

Self-made; sources:

• own base map
• most of the information comes from the English and Norwegian Wikipedias, some of it from norgeskommunekalender.no/.

Author: Zakuragi

A map of the official language forms (målform) of Norwegian municipalities as of 2007. - 26 October 2007

All the translations are carried out by me, Birdie86 and I take full responsibility for them. If you find any mistake, please let me know as soon as possible. I will be fast in correcting them.

The translations of direct quoting are not meant to be completely precise, but to give to the English audience an idea of what is said. If you are not satsfied with a translation of your article of work, please let me know. I will be happy to correct.

Thank you!